Davidoff loves Irish Single Pot

Cigar&Whisky postad av Aflodal 14/5/23

Mörka fylliga Davidoff Nicaragua behöver en irländare för att hitta sig själv. Barry Crockett Legacy är den perfekta matchningen. En single pot still-whiskey som är bland det bästa den gröna ön har att erbjuda just nu.

Världens bäste sommelier Andreas Larsson (VM-guld 2007) började sin bana i Gamla Stans cigarrklubb. När jag första gången träffade på Andreas i vinsammanhang frågade jag vad som går bäst ihop med ett vällindat rökverk. Traditionen föreskriver cognac (vilket sällan är så kul). Cigarrullarna i Karibien skulle säga mörk rom (suveränt). Men det svenska vinoraklet svarar:
– Ett välvalt vintage portvin. Grundtonen i en cigarr är söt så drycken måste ha sötma för att få ihop smakerna. Och sprit slår gärna sönder de skira tonerna i röken.
Visst höjde jag på ögonbrynen men omvändes omedelbart när jag fick testa, en sådan genial icke-kollision av två storheter, total sammansmältning och sammanflätning utan hotfulla utfall. När mat och vin ska matchas så är harmoni nyckelordet. I spritbranschen behöver vi sällan tänka dualt, det är solitären, den ensamma prestationen som skärskådas. En personlighet som tar plats och gör extrema saker utan att tappa kontrollen är något viktigt och bra. I whiskysvängen ska det dessutom smälla på och helst göra lite ont. Då mår vi whiskytokar som bäst. Att lägga en sådan whisky ovanpå en skir rökmatta är inget vidare. Samtidigt lär man bli utskrattad i cigarrkretsar om man försöker sig på portvin. Old school cognac förväntas, eller hellre en lagrad rom från tobaksfältens hembygder. Å andra sidan dricker nästan alla kultiverade västlänningar whisky numera. Och visst går det att hitta cigarr-whisky. Tricket är att välja en nedtonad/dämpad whisky utan för mycket ek-påslag som har en söt grundton. Litegrann som ett beskedligt portvin alltså. Bäst i gemet är givetvis The Dalmore Cigar Malt som av någon outgrundlig anledning var listad som standardwhisky på Systembolaget för några år sedan. Whiskyns smakprofil var halvdöd, det hände i stort sett ingenting, någon sorts avslagen viljelös sherry-käft som utgjorde en förträfflig arena för allehanda cigarrpiruetter. Jämrans vad bra det var, en sorts genial Svensson-virre för alla cigarr-freaks. Idag duger inte den sortens kavaljerer, dagens konnässörer kräver större smaker åt båda håll.
Min cigarr är en Davidoff. Cigarrsvängens motsvarighet till maltwhiskyns Glenfiddich – folk älskar att hata storsäljande kändisar. Det få känner till är att handlaren Zino Davidoffs butik i Genéve i begynnelsen var kontinentens finaste och bästa. Schweizarna stod ju utanför kriget och var obrutet köpstarka. Det var här man på 1940-talet hittade Hoyo de Monterrey (kopplat till vinslottet i Bordeaux). Och det var här vanligt folk kunde köpa de första enkla bordshumidorerna och förvara sina dyra stockar hemma utan att de torkade ut. Det egna märket föddes 1967 då statsmonopolet på Kuba ville göra affärer med Europas ledande tobakshus. Zino skrev böcker i ämnet och missionerade vida omkring. Han var en sann pionjär och kunde 1970 sälja sin butik för förbluffande 1 miljon dollar till importören Max Oettinger Co.