World Champ Geerie är garrarnas Don Juan

World Champ Geerie är en galenpanna till whisky utan pardon. Bitig citrus-käft med bullrig ståhejig ek. Inget för en timid cigarr? Av en händelse fick Henrik Aflodal en skvätt Geerie i glaset när han en sensommarkväll satt på verandan och bolmade stort. Kombon var gjuten och den perfekta cigarr-whiskyn ett faktum. Hemligheten är maltwhiskyns djupliggande sötma som bygger broar till det bedagade rökverket AVO Classic Covers 2015. Tänd upp och korka ur, nu åker vi!

Ju fler cigarrer jag får bolma på ihop med god whisky desto mer övertygad blir jag om att det här med fina rökverk måste få mer uppmärksamhet i whiskyvärlden. Den urgamla uttjatade traditionen att sippa cognac till cigarr är hopplöst passé. Druvdestillatet är för lamt och trist, det behövs karaktär och ’spike’ för att lyfta cigarr-mötet till engagerad njutning. En ljummen sensommarkväll spillde jag upp min egen World Champ Geerie i glaset och tände upp en vällagrad cigarr. Och se, det blev succé. Whiskyn drog cigarren villigt och lustfyllt utan att slå sönder den skira röken. Geerie är en tuffing med hårda nypor så jag hade inte räknat med att det skulle funka. Sålunda greppade jag flaskan och äntrade rökrummet med högt ställda förväntningar. Och fann att Geerie är en cigarr-whisky med härlig potential.

World Champ Geerie är en Glengarioch från 1993 som legat i 21 år på ett 250-liters hogshead-fat. Aromen är inte så mycket att skriva om, som så ofta är fallet med East Highland-malten. Lagom brötig och obekväm. Det luktar fullkorn och malt med air av citronmaräng, på avstånd lite rökslingor, ändå frisk och positiv. Att jag inte tidigare trott på virren som cigarr-kandidat har att göra med smaken. Den aggressiva käften lamslår munhålan med kärvt bitig chili-hetta. Närmast odrickbar vore det inte för den söta citrusfrukten i botten. När jag bestämmer mig för att satsa på ett fat vidtar en omsorgsfull testprocess där whiskyn provas på olika styrkenivåer. Som luttrad whiskydrickare gillar jag när det river och drar i paletten och Glengarioch har gjort sig känd för att smälla på med kraftfull karaktär. Fatprovet på 57,7% var en världarnas kamp med massor av fruktsötma och samtidigt obarmhärtigt kryddstinn. Ner mot 53% är den fortfarande tung och kraftfull med mycken ek, men vid 51 blir frukten mer intelligent och syran kontrollerad. Bortåt 48 förenklas frukten och syran tunnas ut så det blir plågsamt. Någonstans däremellan funkar den som allra bäst. I nästa vända skar jag ner mina prover med mindre steg. Närmare 52 blev den för snäll, eken kväver frukteuforin något och under 51 är frukten mer bitande enkel. Slutackordet sattes vid exakt 51,15% där trycket ökar men balansen mellan frukt/krydda och rökslängar i svansen kommer samman perfekt. Avsikten är att maximera fruktuttaget ur fatet, och eken hänger på i rena förskräckelsen. World Champ Geerie är en extrem variant av Glengariochs styrkor – intensiv bitig frukt och bullrig ek, precis de egenskaper som gjorde att destillatet år 2010 vann Maltwhisky-VM. Den lilla rökskylan i refrängen ökar kontrasterna ytterligare. Här är smaken nyhälld ur flaskan: Försmak av fullkorn, direkt fruktsmiskande citrus med inslag av äppelskal och druvor. Grundtonen är väldans söt men syran eskalerar tills krydd-ek och skalbeska briserar mot slutet. Eftersmaken är lång och eterisk krydd-värmande, kärv tanninrik segbeska bär med bitig marmeladsötma, och längst bort rökflämtande äppelskal. Munhålan är smått lamslagen av värmeutvecklingen. En fantastisk cigarr-whisky ska det visa sig, whiskyns söta baston är hemligheten och fruktsyran blåser liv i matchningen.

Ur humidoren plockar jag två helt olika rökverk. Macanudo Inspirado som är en klassisk whisky-garre, sötaktig och rätt enkel smakmässigt – ett måste att ha i humidoren för whisky-älskaren. AVO Classic Covers 2015 är mer krävande och egensinnig och klickar med whisky-sötman först mot slutet men då blir gensvaret från whiskyn närmast fulländat.
Avo Uvezian född 1926 i Beirut är firad jazz-pianist och livsnjutare. Efter en middag i Schweiz 1983 fick han en kubansk cigarr men tyckte priset var för högt. Idén att göra en egen cigarr väcktes. Två års letande efter en cigarrfabrik i Karibien landade honom hos Hendrik Kelner i Dominikanska Republiken. Herrarna rökte några samples varpå Uvezian självmant höjde sitt bud med 25 procent.
– Jag insåg att om vi betalar bättre än alla andra kommer vi att få den bästa tobaken, kommenterar Avo Uvezian.
Samarbetet resulterade i cigarr-serien AVO med devisen: Cigars in Perfect Harmony. Premiären begicks 1988 i New York och märket tog fart direkt. 1995 betalade Davidoff $10 milj för distributionsrättigheterna, året efter såldes över 2 miljoner cigarrer.
Classic Covers kommer i toro-storlek på 1,5 dm och tar närmare två timmar att ta sig igenom. Inlagan är till 80% dominikansk med en speciell hybrid av Corojo och Olor, och resterande 20% är ligero-tobak från vulkanön Ometepe i Nicaragua. Ombladet är mexikanskt från San Andres-dalen. Det vackra täckbladet Eucador Sun Grown av typen 702 får en att haja till och stanna upp. Rikt ådrat, blänkande oljig valnötsbrun färg. Stocken doftar milt krämigt sött av ceder/tobak. Foten luktar sött jordigt höloft. Kalldraget ger en torr jordig hö-arom med rund mjölkchoklad-ton. Nytänd rätt fyllig krämig smak. I förstone torr hö-not, därpå sötare jordig med nötig bränd arom. Eftersmaken är behagligt pepprig och ren, aningen torrare med mild smak av tobaksbeska/lagerblad. Jag sniffar på whiskyn och får en förunderlig smörig äppelkrämig klang, rikare och fruktigare tack vare cigarren. Smaken är till en början örtigt torr men blir sötfruktig med mer sötbeska – komplexiteten ökar! Eftersmaken är lång och fruktslingrande, lagom varm med vågor av ek inklusive tobak/läder-slingor från garren. Allt stannar i häftig torvrökig Islay-feeling! Påföljande cigarrdrag är fylligare jordigt, berikad av whisky-frukten, slutet är hulkande tobak/läderfåtölj in i torrare aromatisk efterklang där beskan mildras. Det hade man inte trott, att whiskyn skulle blir mer avancerad och ändå lyckas anpassa sig, den är inte alls lika hetlevrad som i solo-utförande.


 


En tredjedel in på stocken blir garren fetare smörigare, liksom ’meaty’ med smak av paranöt som tar på smörstekt svamp (!) för att landa i fyllig citronkola. Den här skiftningen mot tyngre aromer ger whiskyn en apart ostig försmak innan frukten tar över, eken fyller ut och gör ånyo munnen komplex. Men cigarren reclaimar eftersmaken som blir aromatiskt cederkittlande omgärdad av frukt och frustande krydda – elegant! Whiskyn ger å sin sida motparten ny riktning, cigarren startar med smörig kantarell som flyter ut i lätt tobak/läder och fortsätter in i en lång efterklang där rik sötma bär. Jag får ett infall att vattna Geerie. Aromen förändras och det luktar torkade äppelringar med stallig kuliss. Smaken är en långsam fruktserenad, längst bort nästan torvrökig (!). Finishen är mildare och lättare, slingrande marmeladfruktig, cigarröken vävs in och ger en sötrökig final som saknar beskan, samtidigt förlängs förloppet, whiskyn känns hetare nu.
Timmen passerades för ett tag sedan och två tredjedelar in på AVO:n vänder allt igen. Krämig fruktkola som drar mot citronkola, mot slutet torrare fragranta toner som leder in i eftersmaken där en släng kaffe dekorerar godissötman. Är vi redo för maxad frukt i whiskyn nu? Det blir bättre än så. Jag spiller upp ett nytt glas med 51,15%-ig maltwhisky. Tobaken slingrar sig vällustigt kring whiskyfrukten, smaken är sammansatt fylligare. Finishen är lång med läder/tobak från garren som bärs fram av marmeladfrukt, eterisk ek binder ihop elementen. Whiskyn får större djup. Enastående symbios mellan cigarr och whisky där smakerna faller in i varandra och bildar endräkt. Är aromutbytet ömsesidigt? Jovisst lånar whiskyn ut sin frukt som färgar rökverket där ändå cigarr/tobak-aromerna dominerar, söt sockerdricka understödjer. Eftersmaken är en enda lång frukt/läder-matta. Här i elfte timmen uppstår den perfekta matchningen mellan cigarr och whisky, parterna bidrar 50/50 och den sammanvägda upplevelsen blir 1+1=3. Häftigast är att respekten är ömsesidig. En puff till och en sipp på det vattnade whiskyglaset. Långvarig fruktälskande smak där ceder/tobak bryter in och vävs samman i en fruktputtrande finish, fortfarande bitig och fruktkärv men ändå mildare än nyss. Vill du ha mer fart och hetta bör du alltså vattna din Geerie. Frukttillskottet gör att paret hittar varandra tidigare men total-upplevelsen får du ovattnad mot slutet av pinnen.

Något helt annat är Macanudo Inspirado, en robusto-pjäs på 12,5 cm. Ett något mindre rökverk som inte ens tar 1½ timme att tillryggalägga. Den är ljusare till färgen och tunt ådrad.


 

Täckbladet från Honduras luktar vanilj/ceder. Inlagan Honduras, Nicaragua och Dominikanska är fylligare vanilj-doftande och spricker upp i jordiga stalliga toner. Kalldraget av fet smörkola med stall-stick är väsenskilt från AVOs torra hö/mjölkchoklad-aromer. Nytänd smakar det vanilj och gräddkola, frukt-te och läder ansluter in i en fetare eftersmak av blomkål/hö och kalvskinn. En hastig sniff på whiskyn mitt i rökmolnet överraskar, fruktigheten dämpas, nu luktar det snarare fullkorn igen, whiskynosen återgår till utgångsläget. Smakmässigt gäller dock motsatsen. Översvallande fruktsötma likt citronkola med lemonadsöt eftersmak där mild ek bär, värmen är som bortblåst! Verkligen en sötsmaskig ofarlig virre. Rätt förbluffande att en annan cigarr kan förändra spelreglerna hos whiskyn så mycket? Macanudon får i sin tur en märklig start i gödsel-toner som droppar över i jord och frukt-te. Först i eftersmaken återtar garren fattningen och lägger ut vanilj och fruktkola. En tredjedel in ger cigarren mer liv åt whiskyn. Smaken är lång och sötstinn åt citronkaramell-hållet men i eftersmaken sparkar ekkryddan ånyo igång ovanpå hoppig sötbitig citrus. En enorm efterklang som nästan golvar mig. Cigarren hittar lättare sitt jämviktsläge med ren tobaksarom, halvsöt och god på ett enkelt sätt. Whiskyvärmen bryter in i efterklangen som ändå är märkligt ren. Jag puffar vidare och börjar närma mig slutet. Whiskyn fortsätter på det söta spåret och bjussar på en komplex fruktighet med lång fruktwobblande finish – vilken fest jag hamnat på! Cigarren är på defensiven, ju längre man kommer desto sötare blir det, hallonfrukt anas, det måste vara whiskyn som färgar av sig. Kryddek i form av aromatiska tillskott ploppar upp vid utblåset som odlar den rena tobaksmaken. Mycket mycket gott är det. Slutet nalkas och jag griper efter den vattnade whiskyn. Tilltalande söt fruktgom, krämig torkad frukt, syra lyfter och gör munnen livligare – en häftigt stor whiskysmak. Evighetslånga frukthulkande efterdyningar. Geerie är gåpåig, supersmäktande, fruktbejakande. Den sista puffen leder på whisky, värmen bäddar in cigarraromerna till en gemensam kropp. Utblåset är ånyo sötare, typiskt tobaksaktigt. En friktionsfri kombo, Geerie och Macanudo är som gjorda för varandra.

Beställ AVO Classic Covers 2015 Toro (203 kr) samt Macanudo Inspirado Robusto (91 kr) hos Brobergs.se

Beställ World Champ Geerie 1993 51,2% (nr 85779, 899 kr) på Systembolaget.se