Vill Box verkligen vara så här rökig?

Blogg postad av Aflodal 15/9/24

MAN KAN LÄTT få för sig att Box är en storrökare av Islay-mått. Så är det inte, i alla fall inte i framtiden. Röken är den enda vägen framåt för ett ny-destilleri. Det inser whiskymakare Roger Melander som är alldeles för klok och rutinerad för att göra Mackmyra-harakiri. Ungwhisky smakar och luktar nämligen smörkola, och det vill folk inte betala knappa tusenlappen för. Att dessutom gödsla sitt nydestillat med för mycket finkel är ett vågspel. ’Fusel oils’ behövs för att bygga smaker men balansen måste vara helt rätt. Krångliga destillat kan bli alldeles förtjusande efter 12 års eklagring vilket några av de bästa skottarna visar. Men man vet ju aldrig, därför satsar kloka ny-destillerier på rena fina destillat utan för mycket bakvikt. Box orökta version har snäva ’cut points’, hjärtat klipps ut på höga 67%, man vill inte få med sig för mycket bökigt finkel i baljan. Deras röksprit får däremot gå ändå ner mot 60-strecket för att få med sig fenolerna, och även nersmutsade finkeloljor. När Mackmyra och Hven gjort sig ett namn på kola-skrudad maltwhisky väljer alltså Melander en smartare väg. Det finns inget mer effektivt sätt att kamofluera ungwhisky än med ruskigt rökig malt. Fenolerna dränker både finkel och besvärande kolasötma. Och det blir bedårande gott, precis som hos Smögen.
Gävle-destillatören talade på sin tid om Preludier i den högre klassiska skolan. Norrlandskollegan Box idoliserar Skottland och talar helst engelska, Ådalen-experimenten benämns ’Early Days Collection’. Premiären begicks 4 juni 2014 då 5000 halvflaskor sålde slut på 6½ timmar! The Pioneer var något rätt fantastiskt. En orädd omaskerad förstling. Inget vintramsande för att gömma ungfinklet. Lagom mycket rök (35%) för att skapa spänning. Och knepet för att bli av med ungdomstonerna stavas småfat, 40-liters ankare (85%) – ju mindre volym desto större lagringsyta.
The Pioneer är en ren avskalad whisky, skickligt balanserad. Den rör sig runt en maltig rökig kärna. Lätt ren/luftig maltsmak som svänger över i fräsch ungkola innan grov skitig rök a la verkstadsgolv tar över. Eftersmaken är rätt fyllig men fortfarande underbart ren. Lång och rökig, bbq-sotig på honungsbas som mynnar i glad äppelskalston. Destillatet har ’spike’ också. Med någon droppe vatten får whiskyn ett kryddryck efter den krämiga maltstarten, chilitryck rent av. Doften är mest spännande nyupphälld då röken manifesteras i parfymslingor med drag av enris/tall. Rökinslaget lyfter tappningen, jag gillar den vågade verkstadsgolvsexiten skarpt. Fast mest spännande är renheten, inga krusiduller och utvikningar. Klockren ren sprit, ljusår från somliga (utländska) debutanters fulsprit.
I så här unga år dominerar det söta spektrat, och det finns en vackerhet som uppfinns av det orökta destillatet i all sin renhet. I fortsättningen ska Box-laget nämligen ta den säkra vägen framåt. Röken ökas undan för undan vilket får det att funka men inte lyfta mot stjärnorna. Uppföljaren The Challenger som kom i november 2014 har inte samma driv. På pappret en hit, återigen ankare (100%) inklusive en ¼-del sherry-ek och med 4/5-delar rökwhisky. En till synes perfekt formel för succé? Challenger är återigen en genomärlig transparent ungwhisky. Rökstånkande och ungsöt utan skyddsnät. Väldans neutral sötma i munnen, röken kommer strax igång, drag av verkstadsgolv med medicinal touch, krydda förstärker rökdimensionen, sent sockerlag och lakritsek. Eftersmaken är söt och ren och rökig. Doften är frisk och rökfrejdig med torvrök, bbq och eneris på Fruxo-bas. Den bolmande skogsröken är lite ful och ovårdad, den både irriterar och lockar. Just detta är modigt, enkel ungrökare från grabbarna med de höga anspråken. Metoden att ”snabblagra” whisky i minifat dras här till sin spets. Men så känns Challenger också instängd, större fat låter aromerna växa fritt. Och sherryn kommer av sig helt och hållet, bara sopren sockersötma, inga fruktirader alls.