Kreativ Mortlach återuppfinner sig själv
Blogg postad av Aflodal
15/9/18
JÄTTEN DIAGEOs finaste whisky kommer från Dufftown. I Mortlachs
inre frammanas ett intrikat destillat på det mest invecklade vis.
Hur whiskyn kommer till är det ingen som riktigt förstår. Det tar
ett halvår att skola in en ny ’still man’, chefen på kontoret har
ingen aning om vad mannarna sysslar med därnere. När Douglas Murray,
Diageos spritdirektör, en gång försökte förklara huvuddragen lät det
så här: Wash-panna Nr 3 och spritpanna Nr 3 arbetar i par med eget
spritskåp, från spritpannans laddning på 8760 liter sparas
mittenpartiet, ändarna spolas tillbaka och återanvänds i nästa
batch, precis som vanligt. Nästa uppställning är knixigare. Wash-pannor
Nr 1 och Nr 2 á 7500 liter jobbar ihop, 80 procent samlas upp och
tippas över i spritpanna Nr 2 (8170 liter) som körs normalt,
”hjärtat” sparas, resten kokas om i nästa omgång. De alkoholsvaga 20
procenten som blir över från wash-pannorna går till den lilla
spritpannan, ”wee witchie” Nr 1. Hela körningen tas tillvara, pannan
laddas om och återigen samlas allt upp för en tredje destillering,
först därefter skiljs mittenpartiet ut, ändarna återanvänds i nästa
omgång. De tre skilda destillaten blandas samman och Mortlachs ’new
make’ på 71,5% är färdig. Någon matematiker i storbolaget har räknat
ut att detta partiella trippeldestillat kokas 2,81 gånger!
Mortlach är en viktig komponent i Black och Blue, alltså Johnnie
Walker’s finare blends. Ändå har singelmalten gått att köpa för de
insatta. Diageo har den anonyma Flora&Fauna-serien där man bjussar
på sina okända ”blending-malter”. 16-åringen togs ur färska oloroso-fat
utan att smakerna för den skull dövades. 2005 smakade det frukt och
malt i stora skopor, en omslingrande komplex mun där sherryn kom ut
först i eftersmaken jagad av torrare ek-rök och mintchoklad. Utgåvan
går till topps 2009 med en doft-ocean av dolda intryck, tät och
komplex med korinter, dadlar, mörk choklad, svartvinsbärskvistar.
Väntar en vulkan i munnen? Nästintill, exempellös mun, Mortlachs
kraftfulla sprit jagar upp sherryn som bröstar sig rejält.
Tillsammans skapar storheterna ett mästerstycke ingen annan
sherrywhisky kan matcha – långsam intrikat uppväxling, stillsam
torkad frukt, strax körsbär och aromatiska örter, halvvägs en
tornado av kryddor plus drivor av sherryfrukt, mot slutet adderas
torrare espresso-kaffe. Lägger sig till ro med grace efter stormen i
gommen, under alla lager av sherry lever Mortlachs ”biffighet” kvar.
Eftersmaken är lång med savande sherryfrukt och torrare mörk choklad
samt en pirrande kryddighet orsakad av Mortlachs lillkittel ’Wee
Witchie’.
2014 meddelades att 16-åringen skulle dras in eftersom man äntligen
tagit sitt förnuft till fånga och ville uppgradera destilleriet till
fullödig singelmalt. Många med mig köpte upp kvarvarande flaskor, för
man vet ju aldrig, hur blir nya utgåvan? Men 16-åringens slutackord
klingade tyvärr svagt, en identitetslös vilsen tappning där inte ens
sherrykaraktären orkade ta sig ut. Kanske sparade man bra-faten till
nästa generation. På vårkanten kom det fram att nya
Mortlach skulle få en extremt lyxig image. Halvliterskaraffer och
häftigt uppskruvade priser. Georgie Bell (från Scotch Malt Whisky
Society) anställdes med titeln ’Luxury Brand Ambassador’ för att
resa jorden runt och trumma in budskapet om den ”mest sofistikerade
whiskyn

någonsin”. Till sommaren kom Mortlach Rare Old. En Non Age
Statement-utgåva signerad blender Matthew Crow som balanserat fyra
fattyper: 1st fill bourbon och 1st fill oloroso möter refill och
rejuvinate casks. Alltså något helt annat än klassikern som stånkade
sherry. Och det blev ett magplask. En bekväm lat Mortlach. Nedtonad
och lite tråkig. Känner igen mig i äppelfräschören som ibland vispar
till och det (tyvärr loja) drivet i munnen när krydda bygger ett
litet crescendo. Eken lägger sordin med smörig filt. Försök till
bredare sherry-ansats i starten skrinläggs av äldre ek. Doften är
fadd och tafatt som faktiskt ofta är fallet med det sammansatta
destillat Mortlach kokar fram. Med andra ord en hel del skruvande
kvar att göra. 2015 års batch blev därför en riktig överraskning.
Fantastiskt bra NAS där man slösat äldre whisky på ung sherry-grund.
Snyggt möte i nosen mellan sötma och lättare gräsighet. Smaken är
söt och lemonadaktig, äppeldricka flödar, sherryn lägger ut läskande
russin. Eftersmaken är ekdriven med pralinig sherry. Vattnad smakar
det ännu godare med eksprak! Och eftersmaken tar in mer krydda och
är sötare gräddig/kolabestänkt men fortfarande fruktgod. Bravo!
För alla oss som tycker att Mortlach är synonymt med 16-åringens
intelligenta sherry-behandling blir 18-åringen den pånyttfödda
stjärnan. Förfärande dyr med 1800 kr för en halvliter men värd
varenda penny för Mortlach-suckers. Komplex och tung som man
föreställt sig att Mortlach skulle kunna vara, inte så expressiv och
svängig som forna 16-åringen. Nosen andas ek-overload och käften är
rätt krävande, intas i solitud med koncentration. Mättad ekig
sherry-odör med sting av korinter. Inslag av terpentin med
potatisskal/jordkällare i botten. Lite
skarp mun som blir komplex
med lite vatten. Sammelsurium av blommor, honung, exotisk frukt.
Strax ek-aromatisk cigarrlåda som rullar över i stimorol. Lång
eftersmak med aromatiskt pirr, liksom torr med en släng eucalyptus-ek
som masseras av svängig halvtorr oloroso-sherry. Whiskyn rör sig som
en åldring fast virilt och bestämt. Den har något nobelt och
aristokratiskt över sig. Precis som hos 16-åringen kladdar inte
sherryn ner paletten utan är katalysator för andra aromer. Så här
ska en sherrylagrad whisky uppföra sig.
25-åringen är tyvärr för gammal. Whiskyn har tappat sin
fräschör. Doften är liten och spritkonfys. Desivon-nyans
mixat med sötaktig nagellack, ibland tandkräm. Munnen är mer
intressant men ekkonstig. Rätt god men knappast exklusiv.
Underlig sötaktig smak av rosenolja följt av hallonkart och
polerad ek. Halvlång lugn avklingning över sockerlag och
hallonbåtar, matt polerad ek i botten. Eftersmaken dör en
smula. Men smaken är smutt så det räcker. Egentligen perfekt
rikemanswhisky att sippa på i tumbler (så man slipper doften).
Men vi som räknar slantarna väntar nog in nästa batch av
25:an.
När man talar med Matthew Crow klarnar bilden. Han bestämde
sig tidigt för att göra tre helt olika uttryck. NAS-utgåvan
Rare Old skulle vara pigg skuggad av äldre ek. 18-åringen
mest klassisk med massor av sherry. Och 25-åringen laidback
och fruktgod. Gemensamt för alla tre är att destillatets
storslagna ”biffighet” måste respekteras och få utrymme. Och
visst blev det bra. Trion drar iväg åt olika håll
karaktärsmässigt men ingen kan säga att det är trist och
viljelöst. Det är som så ofta i duktiga sammanhang bara en
fråga om tycke och smak, och plånbok – kvaliteten finns där.
