Aflodals “whiskyflöjt” från Skruf
						
			Ett whiskyglas för både nosning och smakning. Designat av Henrik 
			Aflodal för bästa 
			prestanda. Och dessutom unikt, glaset finns bara att köpa här. 
			
			Utdrag från Henrik Aflodals anteckningar under designprocessen: 
			“Inte för tunt glas, rejäl att hålla i och mjuk avrundad kant för 
			behaglig munkontakt. Lagom långt skaft för bekvämt grepp vid både 
			provning och färgkoll. Avpassad bredd över magen för kontrollerad 
			avdunstning. Svagt sluttande kupa med raka sidor närmare mynningen 
			för varsam aromavgång. Lagom stor mynning så att näsan får plats vid 
			smakning. I mynningen antydan till läppar  
			 för jämnare spridning av 
			whisky i gommen. Och vackert att vila ögonen på.”
för jämnare spridning av 
			whisky i gommen. Och vackert att vila ögonen på.”
			Tillverkat av Skrufs glasbruk. Munblåst i halvkristall av högsta 
			kvalitet. Ett konstglas för att njuta fullt ut av god maltwhisky!
			HÖJD  138 mm
			DJUP  78 mm
			VOLYM  12 cl
			VIKT  100 gram
			
			Aflodal besöker Skrufs glasbruk:
			
			 Regntunga skyar i bruksorten Skruv, jag har åkt ner från 
			Stockholm för att prata glas med glasblåsarna. Skruf startades 1897 
			av disponent Robert Celander från Johansfors glasbruk. Då eldades 
			ugnarna med ved, massor av torrved bars mödosamt in från vedladorna 
			intill hyttan, eldarna slukade upp till 30 kubikmeter per dag. Redan 
			1906 byggdes landets första rekuperator-ugnar här på Skruf, de är 
			fortfarande i bruk, gasol-eldar rasar dygnet runt. Av Celanders verk 
			är inte mycket kvar, den gamla hyttan föröddes av en brand 1946.
Regntunga skyar i bruksorten Skruv, jag har åkt ner från 
			Stockholm för att prata glas med glasblåsarna. Skruf startades 1897 
			av disponent Robert Celander från Johansfors glasbruk. Då eldades 
			ugnarna med ved, massor av torrved bars mödosamt in från vedladorna 
			intill hyttan, eldarna slukade upp till 30 kubikmeter per dag. Redan 
			1906 byggdes landets första rekuperator-ugnar här på Skruf, de är 
			fortfarande i bruk, gasol-eldar rasar dygnet runt. Av Celanders verk 
			är inte mycket kvar, den gamla hyttan föröddes av en brand 1946.
			
			 Jag tas emot av verkmästare Kent Elm, rundvandringen börjar i 
			mängkammaren. Glas är ju sand som smälts i extrem värme. Gemänge är 
			tyska och betyder blandning. Just tyskarna hjälpte den svenska 
			glasindustrin igång, tyska glasblåsare var med och startade upp 
			Kosta 1742. Egen inblandning av kemikalier i sanden upphörde 1979 av 
			hälsoskäl, nu kommer mängpellets från Glasma i Emmaboda, givetvis 
			blandat enligt ett hemligt recept bara för Skruf.
Jag tas emot av verkmästare Kent Elm, rundvandringen börjar i 
			mängkammaren. Glas är ju sand som smälts i extrem värme. Gemänge är 
			tyska och betyder blandning. Just tyskarna hjälpte den svenska 
			glasindustrin igång, tyska glasblåsare var med och startade upp 
			Kosta 1742. Egen inblandning av kemikalier i sanden upphörde 1979 av 
			hälsoskäl, nu kommer mängpellets från Glasma i Emmaboda, givetvis 
			blandat enligt ett hemligt recept bara för Skruf. 
			Som tur är har Sverige frångått helkristall, bly är inte bra för 
			människokroppen. Helkristallens förtjänster är annars renare och 
			klarare glas med mjukare konsistens. Halvkristall (helt utan bly) 
			blir hårdare och skörare. Skruf gjorde 9%-iga blyglas för 20 år 
			sedan, idag är det bara Kosta som undantagsvis blandar in upp till 
			24% bly.
			
			 I hyttan är det varmt, runt de två ugnarna kretsar fem glasblåsare, 
			de liksom dansar runt varandra bestämt men stillsamt. Temperaturen 
			inuti ugnen är 1100°C, mängen kastas in vid femtiden dagen före. När 
			glasblåsarna kommer till jobbet i ottan simmar rödglödgad glasmassa 
			i degeln. En klump fångas i bortre änden av blåsröret, jämnas till 
			med en vattendoppad träkåsa. Klumpen körs ner i en glasform och luft 
			blåses in, exakt doserat för att ge glaset rätt form. Allt görs i 
			ett svep, minsta tvekan och allt misslyckas. Yrkeskunskapen känns i 
			luften, det är en lugn men tät stämning, mästarna bemöts med respekt 
			av de andra. Ungefär samma känsla man får av att stiga in i ett 
			tunnbinderi i Skottland, hierarkierna är fullständigt naturliga, 
			rättmätigt självskapade.
I hyttan är det varmt, runt de två ugnarna kretsar fem glasblåsare, 
			de liksom dansar runt varandra bestämt men stillsamt. Temperaturen 
			inuti ugnen är 1100°C, mängen kastas in vid femtiden dagen före. När 
			glasblåsarna kommer till jobbet i ottan simmar rödglödgad glasmassa 
			i degeln. En klump fångas i bortre änden av blåsröret, jämnas till 
			med en vattendoppad träkåsa. Klumpen körs ner i en glasform och luft 
			blåses in, exakt doserat för att ge glaset rätt form. Allt görs i 
			ett svep, minsta tvekan och allt misslyckas. Yrkeskunskapen känns i 
			luften, det är en lugn men tät stämning, mästarna bemöts med respekt 
			av de andra. Ungefär samma känsla man får av att stiga in i ett 
			tunnbinderi i Skottland, hierarkierna är fullständigt naturliga, 
			rättmätigt självskapade. 
			
			Mitt humbla bidrag till processen är ritningen. Mina mått omvandlas 
			till en grafitform av en specialist i grannbyn. Kolformen är i det 
			närmaste oförstörbar och utgör de yttre dimensionerna för den 
			mjukvarma glasmassan när glasblåsaren blåser in luft. När kupan är 
			klar sätts ben och fot på.
			 De varma färdiga glasen ställs sedan på rullband i en sval, 
			värme-fläktar sänker gradvis temperaturen så att glaset inte sprängs 
			av inre spänningar under avkylningen. Klumpen i toppen, där 
			blåsröret suttit fast, avlägsnas genom att glaset ristas runt om, 
			värms på med gaslåga och knäcks exakt vid fogen. Den rakbladsvassa 
			kanten slipas med sandpapper, därpå smälts glasbrättet lätt med 
			gaslåga. Voilá, ett whiskyglas är färdigt!”
De varma färdiga glasen ställs sedan på rullband i en sval, 
			värme-fläktar sänker gradvis temperaturen så att glaset inte sprängs 
			av inre spänningar under avkylningen. Klumpen i toppen, där 
			blåsröret suttit fast, avlägsnas genom att glaset ristas runt om, 
			värms på med gaslåga och knäcks exakt vid fogen. Den rakbladsvassa 
			kanten slipas med sandpapper, därpå smälts glasbrättet lätt med 
			gaslåga. Voilá, ett whiskyglas är färdigt!”
			 - Henrik Aflodal