Rökäventyr för fem goda malter

Cigar&Whisky postad av Aflodal 14/11/27

Upplev hur en cigarr kan förändra smaken hos fem singelmalter.. Cardhu och Glen Grant hanterade garren fint men med Aberfeldy lyfte parterna varandra. Bruichladdich var som en dröm en bit in på stocken. Och finalen skötte Glengoyne med tyngd. Skaffa Honduras-pinnen Camacho Connecticut och häng med på en fascinerande smakresa över hela Skottland.

Camacho är en skjutjärnsgarre. Gördlar i skrikiga färger och dramatiska smaker. Mottot är ”The Bold Standard”. Självklart en jänkare fast med kubanskt arv. 1961 flydde Simon Camacho från Kuba till Miami där han öppnade cigarrfabrik. Försäljningen tog fart i USA, cigarrkännaren Winston Churchill, brittisk premiärminister under kriget och en period på 1950-talet, hittade märket mot slutet av sitt liv. Tobaken togs från Mellanamerika, särskilt Nicaragua. 1990 dör Simon Camacho och fem år senare tas företaget över av spanskättade familjen Eiroa som också tvingats bort från Kuba på 1960-talet. Vid den här tiden säljer man upp till 3 miljoner cigarrer årligen. Eiroas egna plantager i Honduras är idag leverantör av tobak till cigarrerna som också rullas i landet.
I min hand har jag Camacho Conecticut i Robusto-storlek. En av de mildare varianterna. Jag vill nämligen inte slå sönder tilltänkt whisky. Planen är att pitcha mot den mest äkta skotska maltwhiskyn som målar i rena kornmaltsfärger. Smaka bara på namn som Glen Grant och Cardhu, inget vinfatsbjäfsande eller röktrams utan klara härliga maltklanger! 12-åriga Cardhu med sin maltigt äppliga smak ges liv av sprittande ek och lyfter med småcitrus innan torrare ek lägger gommen till vila. Det häftiga är att skitiga fenoler dyker upp mot slutet och märks ännu mer i efterklangen! Glen Grants 16-åring förenar destillatets äppel-espri med distingerade gammelestrar från eken – ett sprittande fruktpotpurri med expanderande äppelkompott möter kärvare skalbeska.
Cigarren är lätt och känns porös. Inlagan är från Honduras med dominikanska instick. Ombladet är Connecticut Shade från Eucador. Pinnen har söt hö-arom och luktar lagrad tobak, foten doftar sött karamellig med cederträ men är jordig på djupet. Avsnoppad avslöjar ett lätt och luftigt kalldrag att garren är ganska löst rullad. Jag får sött hö och jordiga toner med en släng melass. Nytänd halvtorr hölik smak, lite örtig med inslag av cederträ. Ganska torr i stilen, lätt till medelfyllig. På djupet anas dock viss svärta i form av en pepprig touch, och så har cigarren en jordig finish, om än lättsam.
Första sippen på Glen Grant påverkar direkt cigarröken som blir lättare och renare, först en kall citrusston sedan sötare frukt, i förgrunden krämiga hötoner. Whiskyn går åt motsatt håll, all färsk frukt är som bortblåst, smörig smak med sälta är helhetsintrycket, mot slutet torrare mineraler. Whiskydoften blir än mer underlig, det luktar gödsel och frukt. En minst sagt tung kombo, rätt fascinerande att whiskysmaker kan förändras så drastiskt. Jag doftar på Cardhu-glaset intill, en plain maltig gräddkole-arom, precis som väntat. Men efter en puff på cigarren blir Cardhu äppelfrisk och krämigare med hö i bakgrunden. Smaken sötnar och börjar i pear-drops (!) följt av äppelsallad, eftersmaken är lång och rent maltig, en torrare sotighet tar över efterhand (fenolerna från whiskyn överlever). Cigarren blir återigen lite kryddigare och mer aromatisk men framförallt sötare. Förslag av cederträ, därpå örtiga toner. Bäst är den långa eftersmaken av gammal lagrad tobak. En avancerad kombo som lyfter båda parter.