Aflodals “whiskyflöjt” från Skruf
Ett whiskyglas för både nosning och smakning. Designat av Henrik
Aflodal för bästa
prestanda. Och dessutom unikt, glaset finns bara att köpa här.
Utdrag från Henrik Aflodals anteckningar under designprocessen:
“Inte för tunt glas, rejäl att hålla i och mjuk avrundad kant för
behaglig munkontakt. Lagom långt skaft för bekvämt grepp vid både
provning och färgkoll. Avpassad bredd över magen för kontrollerad
avdunstning. Svagt sluttande kupa med raka sidor närmare mynningen
för varsam aromavgång. Lagom stor mynning så att näsan får plats vid
smakning. I mynningen antydan till läppar
för jämnare spridning av
whisky i gommen. Och vackert att vila ögonen på.”
Tillverkat av Skrufs glasbruk. Munblåst i halvkristall av högsta
kvalitet. Ett konstglas för att njuta fullt ut av god maltwhisky!
HÖJD 138 mm
DJUP 78 mm
VOLYM 12 cl
VIKT 100 gram
Aflodal besöker Skrufs glasbruk:
Regntunga skyar i bruksorten Skruv, jag har åkt ner från
Stockholm för att prata glas med glasblåsarna. Skruf startades 1897
av disponent Robert Celander från Johansfors glasbruk. Då eldades
ugnarna med ved, massor av torrved bars mödosamt in från vedladorna
intill hyttan, eldarna slukade upp till 30 kubikmeter per dag. Redan
1906 byggdes landets första rekuperator-ugnar här på Skruf, de är
fortfarande i bruk, gasol-eldar rasar dygnet runt. Av Celanders verk
är inte mycket kvar, den gamla hyttan föröddes av en brand 1946.
Jag tas emot av verkmästare Kent Elm, rundvandringen börjar i
mängkammaren. Glas är ju sand som smälts i extrem värme. Gemänge är
tyska och betyder blandning. Just tyskarna hjälpte den svenska
glasindustrin igång, tyska glasblåsare var med och startade upp
Kosta 1742. Egen inblandning av kemikalier i sanden upphörde 1979 av
hälsoskäl, nu kommer mängpellets från Glasma i Emmaboda, givetvis
blandat enligt ett hemligt recept bara för Skruf.
Som tur är har Sverige frångått helkristall, bly är inte bra för
människokroppen. Helkristallens förtjänster är annars renare och
klarare glas med mjukare konsistens. Halvkristall (helt utan bly)
blir hårdare och skörare. Skruf gjorde 9%-iga blyglas för 20 år
sedan, idag är det bara Kosta som undantagsvis blandar in upp till
24% bly.
I hyttan är det varmt, runt de två ugnarna kretsar fem glasblåsare,
de liksom dansar runt varandra bestämt men stillsamt. Temperaturen
inuti ugnen är 1100°C, mängen kastas in vid femtiden dagen före. När
glasblåsarna kommer till jobbet i ottan simmar rödglödgad glasmassa
i degeln. En klump fångas i bortre änden av blåsröret, jämnas till
med en vattendoppad träkåsa. Klumpen körs ner i en glasform och luft
blåses in, exakt doserat för att ge glaset rätt form. Allt görs i
ett svep, minsta tvekan och allt misslyckas. Yrkeskunskapen känns i
luften, det är en lugn men tät stämning, mästarna bemöts med respekt
av de andra. Ungefär samma känsla man får av att stiga in i ett
tunnbinderi i Skottland, hierarkierna är fullständigt naturliga,
rättmätigt självskapade.
Mitt humbla bidrag till processen är ritningen. Mina mått omvandlas
till en grafitform av en specialist i grannbyn. Kolformen är i det
närmaste oförstörbar och utgör de yttre dimensionerna för den
mjukvarma glasmassan när glasblåsaren blåser in luft. När kupan är
klar sätts ben och fot på.
De varma färdiga glasen ställs sedan på rullband i en sval,
värme-fläktar sänker gradvis temperaturen så att glaset inte sprängs
av inre spänningar under avkylningen. Klumpen i toppen, där
blåsröret suttit fast, avlägsnas genom att glaset ristas runt om,
värms på med gaslåga och knäcks exakt vid fogen. Den rakbladsvassa
kanten slipas med sandpapper, därpå smälts glasbrättet lätt med
gaslåga. Voilá, ett whiskyglas är färdigt!”
- Henrik Aflodal