Aflodals “whiskyflöjt” från Skruf

Ett whiskyglas för både nosning och smakning. Designat av Henrik Aflodal för bästa prestanda. Och dessutom unikt, glaset finns bara att köpa här.
Utdrag från Henrik Aflodals anteckningar under designprocessen: “Inte för tunt glas, rejäl att hålla i och mjuk avrundad kant för behaglig munkontakt. Lagom långt skaft för bekvämt grepp vid både provning och färgkoll. Avpassad bredd över magen för kontrollerad avdunstning. Svagt sluttande kupa med raka sidor närmare mynningen för varsam aromavgång. Lagom stor mynning så att näsan får plats vid smakning. I mynningen antydan till läppar för jämnare spridning av whisky i gommen. Och vackert att vila ögonen på.”
Tillverkat av Skrufs glasbruk. Munblåst i halvkristall av högsta kvalitet. Ett konstglas för att njuta fullt ut av god maltwhisky!

HÖJD  138 mm
DJUP  78 mm
VOLYM  12 cl
VIKT  100 gram

Aflodal besöker Skrufs glasbruk:

Regntunga skyar i bruksorten Skruv, jag har åkt ner från Stockholm för att prata glas med glasblåsarna. Skruf startades 1897 av disponent Robert Celander från Johansfors glasbruk. Då eldades ugnarna med ved, massor av torrved bars mödosamt in från vedladorna intill hyttan, eldarna slukade upp till 30 kubikmeter per dag. Redan 1906 byggdes landets första rekuperator-ugnar här på Skruf, de är fortfarande i bruk, gasol-eldar rasar dygnet runt. Av Celanders verk är inte mycket kvar, den gamla hyttan föröddes av en brand 1946.

Jag tas emot av verkmästare Kent Elm, rundvandringen börjar i mängkammaren. Glas är ju sand som smälts i extrem värme. Gemänge är tyska och betyder blandning. Just tyskarna hjälpte den svenska glasindustrin igång, tyska glasblåsare var med och startade upp Kosta 1742. Egen inblandning av kemikalier i sanden upphörde 1979 av hälsoskäl, nu kommer mängpellets från Glasma i Emmaboda, givetvis blandat enligt ett hemligt recept bara för Skruf.
Som tur är har Sverige frångått helkristall, bly är inte bra för människokroppen. Helkristallens förtjänster är annars renare och klarare glas med mjukare konsistens. Halvkristall (helt utan bly) blir hårdare och skörare. Skruf gjorde 9%-iga blyglas för 20 år sedan, idag är det bara Kosta som undantagsvis blandar in upp till 24% bly.

I hyttan är det varmt, runt de två ugnarna kretsar fem glasblåsare, de liksom dansar runt varandra bestämt men stillsamt. Temperaturen inuti ugnen är 1100°C, mängen kastas in vid femtiden dagen före. När glasblåsarna kommer till jobbet i ottan simmar rödglödgad glasmassa i degeln. En klump fångas i bortre änden av blåsröret, jämnas till med en vattendoppad träkåsa. Klumpen körs ner i en glasform och luft blåses in, exakt doserat för att ge glaset rätt form. Allt görs i ett svep, minsta tvekan och allt misslyckas. Yrkeskunskapen känns i luften, det är en lugn men tät stämning, mästarna bemöts med respekt av de andra. Ungefär samma känsla man får av att stiga in i ett tunnbinderi i Skottland, hierarkierna är fullständigt naturliga, rättmätigt självskapade.

Mitt humbla bidrag till processen är ritningen. Mina mått omvandlas till en grafitform av en specialist i grannbyn. Kolformen är i det närmaste oförstörbar och utgör de yttre dimensionerna för den mjukvarma glasmassan när glasblåsaren blåser in luft. När kupan är klar sätts ben och fot på.
De varma färdiga glasen ställs sedan på rullband i en sval, värme-fläktar sänker gradvis temperaturen så att glaset inte sprängs av inre spänningar under avkylningen. Klumpen i toppen, där blåsröret suttit fast, avlägsnas genom att glaset ristas runt om, värms på med gaslåga och knäcks exakt vid fogen. Den rakbladsvassa kanten slipas med sandpapper, därpå smälts glasbrättet lätt med gaslåga. Voilá, ett whiskyglas är färdigt!”

- Henrik Aflodal